Att smälta ...
Med anknytning till det där med blommor och bin.
Vi kollade nämligen in inspelade videor, publicerade på Lindas blogg.
Där Caspian figurerade i huvudrollen.
http://melly.blogg.se/
Å visst smälter man som vax.
Om det sedan duger till att stöpa ljus med vet jag inte.
Funderingar ...
Som t. ex. att skriva blogginlägg.
Naturligtvis finns det det flera skäl. Man kanske tycker om att skriva och berätta.
Hur man använder bloggen är säkert mycket beroende av vilken generation man tillhör.
Men vad gör gamla gubbar? Inte särskilt många skriver väl dagbok eller diskuterar framtidsutsikterna.
Även om det som alltid finns undantag.
Nej man minns det flydda. Det som var en gång, som i sagorna men ändå hänt.
När familjen samlades runt radioapparaten och lyssnade på Lennart Hyland och Karusellen.
När det var service på bensinmackarna och man bad att få tankat för en femma samtidig som rutorna tvättades av.
Eller när man fick tilldelning på Systemet av alkoholhaltiga drycker beroende av vilken samhällsklass man tillhörde. Allt enligt Bratts system med motboken.
Mjölk såldes i lösvikt så det gällde att äga en flaska, och korv, tillika kött fick köpas hos speciella charkuterister.
Pizzabagare var helt okända, och mobiltelefoner, datorer och dagens teknik fanns bara inte.
Men livet gick sin gilla gång
Man fann sin plats.
Och solen gick upp och ner precis som i alla dar som den alltid konmer att göra.
Räven.
När minnet fortfarande funkar vad det gäller mina unga år i Slommerud så kan man väl passa på att återge en som jag i alla fall tycker vara en speciell händelse.
När jag red på räven!
Kanske var jag runt 10 år gammal. Det var full aktivitet på lagårdsbacken. Hönorna pickade frön, katterna väntade på att få sin beskärda del av mjölkningen.
Farfar var ute med hästen men väntades snart tillbaka.
Min farbror John hade av nöden placerat sig över gödselstan.
Det var nämligen så att ville man utföra sina behov fanns dasset placerat strategiskt över detsamma.
Allt verkade frid och fröjd tills det blev ett hejdundrande liv på hönorna.
Ur snåren kommer det en räv som tydligen var svulten och ville få sig en liten godbit.
Det bar sig inte bättre än att han råkade springa mellan mina ben varvid jag blev sittande på räven och följde med flera meter.
På grund av kalabaliken kommer John utrusande från dasset med böxera på trekvart.
På gården fanns också en tax som omedelbart gav sig av efter räven.
Farfar var på väg hem med hästen och blev varse den vilda jakten.
Men rävar är listiga, och så vitt jag vet hann han ändå undan.
Total solförmörkelse.
Dagarna före hade man förberett genom att sota glas.
Ett unikt tillfälle skulle ju yppa sig, nämligen total solförmörkelse.
Förutsättningen var naturligtvis att himlens skyar gav vika, men så icke.
Men upplevelsen blev ändå enorm.
Som det var på en bondgård på den tiden så var det aldrig tyst.
Hönor kacklade, tuppar gol, hundar skällde och katter jamade.
I fähuset råmade korna, tjuren brölade och grisarna grymtade.
Men så inträffade det!
Mörkret lägrade sig över gården och det blev knäpptyst.
Tills allt var över.
Då drog kacklet, skallen och jamandet igång precis som om inget hade hänt.
I sanning en märklig upplevelse som jag aldrig kommer att glömma.
Nästa totala solförmörkelse i Sverige inträffar den 16 oktober 2126.
Så visst har man haft förmånen att uppleva något unikt.
Katter ...
Inte bara för att de är så oemotståndliga som ungar utan för deras unika personlighet.
Ingen är den andra lik.
Men det finns saker som fortfarande gnager mitt samvete.
Som liten tillbringade jag mina somrar i Slommerud hos min farfar som hade en gård.
För att förtydliga platsen ligger den i Dalsland några mil från den stora staden Åmål där jag är född.
På en bondgård fanns ju inte heller då vad man idag kallar innekatter.
Här rörde man sig fritt.
Kastrering visste man väl knappast vad det var.
Så sälvklart ökade kattpopulationen.
På gården hade det fötts en stor kull.
Kattmamman hade gömt sina små i mellanväggarna till ett sädesförråd.
Naturligtvis kunde de vuxna med sina stora labbar omöjligt komma åt de små liven.
Men en liten parvel!
Fick 10 öre per katt.
I min enfald fattade jag inte då det öde som väntade.
Men det fanns en unge som alltid överlistade mig.
Röd i pälsen och inte den sötaste.
Hur som helst upphöjdes hennes eller möjligen hans status till legitimerad bondkatt.
6 september ...
Saxat från Wikipedia:
Caspian
Någon har sagt att 50 % av de som föds idag kommer att bli mer än hundra år ...
Hur som helst så älskar man den här lelle.
Å visst är det han som är vår framtid.
Hur det sedan kommer att se ut om hundra år må de lärde tvista om.
Caspian är en prins i böckerna om Narnia av C.S. Lewis. Lewis baserade antagligen namnet Caspian på Kaspiska havet (eng: The Caspian Sea).
Namnet kommer från ett folkslag som bodde kring det Kaspiska havet i norra Iran som kallades för "Kasi", vilket betyder "blå" i deras språk, troligen för att de var blåögda. Även idag kan man se många blåögda kring området i bland annat Iran.
Namnsdag : 30 April
Caspian, prins av Narnia
Från Wikipedia
Caspian, prins av Narnia är den fjärde boken i C. S. Lewis serie om landet Narnia. Originaltiteln är Prince Caspian och den skrevs 1951,
Handling
Boken handlar om hur barnen Peter, Susan, Edmund och Lucy återvänder till landet Narnia.
Där har det gått flera hundra år sedan de senast var där och mycket har förändrats. Prins Caspian tvingas fly för sitt liv när hans farbror Miraz försöker ta över tronen åt sin nyfödda son. Caspian lyckas undkomma och flyr in i skogen där han möter narnier, som har sagts varit utdöda i flera hundra år ända sedan kungarna och drottningarna försvann och Caspians förfäder, telmarinerna, tog över landet. Men Caspian blåser i Susans magiska horn och kallar de fyra före detta kungarna och drottningarna tillbaka till Narnia för att tillsammans med de överlevande narnierna och Caspian själv ta tillbaka deras land. De utkämpar blodiga strider men lyckas till slut med hjälp av lejonet Aslan störta Miraz och hans trupper. Freden är åter uppbyggd i landet. Prins Caspian utnämns till kung över Narnia och de fyra barnen återvänder till sin egen värld medvetna om att bara de två yngsta, Lucy och Edmund kommer att komma tillbaka till Narnia en dag.
Knappar och annat ...
Elller som dt är, en profil.
En liten profilbeskrivning kanske inte säger så mycket, men en bild.
Det skulle i alla fall visa sig att det var relativt enkelt att beskriva i ord vem man är, men desto svårare att få den fula nunan på pränt.
Men Linda visste på råd.
F5.
Så en får tacke!
Ny teknik å gammelt fôlk ...
Bara detta att hantera en blogg.
Visserligen klarar man att publicera inlägg men inte så mycket mer.
Försökte skapa en profil som jag trodde skulle synas, men det sket sig.
Inte för att det spelar så särskilt stor teater, men ändå.
Sedan detta med Facebook.
Tycker väl att det är ett bra sätt att följa i synnerhet nära och kära.
Kanske växla några meningar på chatten någon gång.
Men så har man också blivit rekommenderad att lägga till personer där det enda syftet verkar vara att bli involverad i diverse spel, t. ex FARMEN.
Vilket inte intresserar en gammel stöt som jag, så hur får man bort det så att det inte visas.
Vilket mitt barnbarn Kevin löste åt mig.
Visserligen har jag tidigare använt metoden " Try an Error ", dvs lära sig genom att göra fel.
NU börjar det bli lite för mycket Error så ny teknik å gammelt fôlk kanske inte är framtidens melodi.
Min mamma
Hon fick i alla fall förmånen att ge ut ett dikthäfte där initialdikten var:
Liksom en vingklippt fågel
är människan ibland.
En sparv till jorden slagen
av ödets tunga hand,
Du lycklige som äger
din kraft och hälsa kvar,
Kan du väl riktigt fatta
den rikedom du har.
Två händer när du smeker.
två ögon och du ser.
En kropp som rätt fungerar,
vad kan du önska mer
Allt detta kan du mista,
det är en gåva blott.
Ett lån som är dig givet,
som inte alla fått.
Polaren Per ...
Ibland funderar man på hur ens hädanfärd kommer att te sig? Hade följande korr. med min tremänning Stefan i Vålberg.
Arne: - Kan toket vara ingrott i Värmlandsröttera?
Stefan: - Med största sannolikhet.
När anden har flytt och man har lämnat orten.
Då kanske man hälsar på Pelle vid porten
och knackar på dörren i himmelens höjd.
Man flinar och visslar och känner sig nöjd.
Så hör man ett rassel från nycklarnas knippa
och porten den öppnas, men lite på glänt.
Och Pelle, den gamle, församlingens klippa
han undrar och frågar: - Vad är det som hänt?
Du har nog gått fel, gamle stöt och suputen.
Ta av där till vänster så hittar du dit,
där de som är stora i gapet och truten
ska vara. Där rumlar man om och där dricker man sprit.
Så jag vände om, köpte pilsner té dricka
och knackade på hos en känd potentat.
Där släpptes jag in trots en enveten hicka,
där bjöds jag på vin och en uppsjö med mat.
Så kände jag elden som värmde i baken.
Då blev jag förbannad och ilsken och tvär.
Så jag slängdes ut, förbittrad och naken,
och jag gick tillbaka till polaren Per.
Jag tillstod att mycket av det som jag gjort och som hände
nog var ganska illa och inget att ha.
Det mesta var kanske ett satans elände
men något av allt kanske rentav var bra.
Och Per föll till föga och öppnade porten.
En botfärdig syndare, trots allt ej så nöjd
som vältrat sig ofta i skiten och lorten
kan finna en plats uti himmelens höjd.
Misstänkta ljud ...
Testa Toyota
Det gäller så klart den relativt nyinköpta Toyotan eller Corollan om man så vill.
Så åkte dom iväg. Kent å Helen med Gunilla i släptåg för att åtminstone delvis lyssna sig fram till eventuella skavanker.
I brist på annat
Man undrar vad man ska skriva om.
Kanske ta till gammal skåpmat.
Hade under en period dille på att skriva vad man kanske skulle kunna kalla vers.
Ett exempel när man inte når ända fram skulle kunna vara:
Dä va e´litta finer flecka
ja töckte ho va fin sôm gull
Ho stanna kvar te nästa vecka
å repa lin å karda ull.
Dä hände på en gård i Tösse,
å ja ble gla i denna tös,
ja velle ná så gärne kösse
å kärlekskrank jag släppte lös
Men nådde ej till denna duva
för mössa va för bred å stor.
Så denna vackra, väna, ljuva
geck ut å mjölka bonnens kor.
.
Tillbaka på brottsplatsen ...
14 augusti 2010 var vi tillbaka i Västra Tunhem, denna gång dock i hembygdsgården, bjudna till dop och hemligt bröllop, och Caspian verkar uppskatta mötet med gammelfarmor.
Det var en gång ...
En gång för ganska längesedan, närmare bestämt 18/12 1965 Gifte vi oss i Västra Tunhems prästgård.
Visst var gammelfarmor vacker redan då.
Men vem är filuren vid hennes sida?
Rätt svar belönas med en gratisresa till Nordpolen.
Efter regn ...
Gammelfarmor, tillika min hulda hustru, hade synpunkter på hur jag såg ut i håret.
Varvid följande konversation följde:
- Dä va värst va du ser ut i håret!
- Dä kvetter väl, dä väl ingen som bryr sig.
- Jo jag, gå in å kamma däj.
- Ska dä va mettbena?
- Du får väl göre va du vell mä bena.
Dä i alla fall gôtt att en får göre sôm en vell.
Valfläsk
Den rödgröna röran och alliansens misslyckade alternativ.
Det har i alla fall de fyra senaste åren visat. Tycker i alla fall jag.
Å det var värst vad vi pensionärer helt plötsligt blivit så viktiga i samhället.
Men egentligen ska man inte bry sig.
Politik är ändå ett tjuv och rackarspel där kandidater från alla håll vill komma åt köttgrytorna.
Så jag lägger mig nog på sofflocket i år också.
Varför gammelfarfar?
I bakgrunden finns en gammelfarmor, Gunilla, men kanske ändå inte, hon kanske tar täten.
Så man kanske skulle döpa bloggen till gammelfarmor. Men det är ju ändå den gamle stöten som skriver.
Det nya och det gamla.
En dag, för inte så särskilt längesedan upphävde man ett födsloskri.
Med tiden efter bajsbyten, tuttesug och annat som hörde till det nödtorftiga för en liten parvel så växte man ändå till sig.
Visserligen uppfylldes inte de drömmar man hade, men det som blev blev som det blev, vad det nu kan betyda.
Efter diverse mer eller mindre lyckade försök att hitta en lämplig partner för att i möjligaste mån föra släktet vidare uppenbarade sig Gunilla.
Narurligtvis sattes en bulle in i ugnen och bullen växte och blev stor och började producera småbullar.
Som precis som den gamle hade gort upphävde sina födsloskrin.
En liten parvel i knät på sin farfars far
