gammelfarfar

Så länge jag minns så har jag alltid haft en förkärlek till katter.
Inte bara för att de är så oemotståndliga som ungar utan för deras unika personlighet.
Ingen är den andra lik.

Men det finns saker som fortfarande gnager mitt samvete.

Som liten tillbringade jag mina somrar i Slommerud hos min farfar som hade en gård.
För att förtydliga platsen ligger den i Dalsland några mil från den stora staden Åmål där jag är född.
På en bondgård fanns ju inte heller då vad man idag kallar innekatter.
Här rörde man sig fritt.
Kastrering visste man väl knappast vad det var.
Så sälvklart ökade kattpopulationen.

På gården hade det fötts en stor kull.
Kattmamman hade gömt sina små i mellanväggarna till ett sädesförråd.
Naturligtvis kunde de vuxna med sina stora labbar omöjligt komma åt de små liven.

Men en liten parvel!
Fick 10 öre per katt.
I min enfald fattade jag inte då det öde som väntade.

Men det fanns en unge som alltid överlistade mig.
Röd i pälsen och inte den sötaste.

Hur som helst upphöjdes hennes eller möjligen hans status till legitimerad bondkatt.