gammelfarfar

KARL XIV JOHANS VISIT I ÅMÅL 1837.

Om Karl Johans resa genom Dal och hans mottagande i grefskapets hufvudstad finnes ett och annat att hämta ur den samtida tidningspressen  (1).  Efter att ha beskådat Trollhätte slussverk begaf han sig först till Vänersborg, där han mottog uppvaktninng af stater och korporationer.  Långväga resande hade infunnit sig där i samma ändamål, bland andra biskopen i Karlstad, Agardh, för att såsom sed är möta konungen vid stiftsgränsen.  Den 9 oktober skedde afresan därifrån. En oerhörd folkträngsel var rådande på torg och gator, då den långa filen af vagnar om kvällen satte sig i rörelse från residenset öfver den långa Dalbobron.

Första nattkvarteret togs på Nordkärr i Holms socken, hvilken egendom konungen ett tjugutal år tidigare inköpt af majoren, sedan landshöfdingen Karl Flach.  En större deputation, bestående af hemmansägare från Nordals och Sundals härader, mötte här följande morgon för att göra sin underdåniga uppvaktning, hvarefter resan vid middagstiden fortsattes upp igenom Dal.  I mörkningen tändes öfverallt längs vägen stora bål, "som med sina flammor gjorde den sena höstkvällen så ljus som den ljusaste sommardag", skrifver en referent.  Vid alla korsvägar myllrade folkskaror, som hälsade de förbipasserande vagnarna.  I Köpmannebro hade Upperuds bolag ansträngt sig för att på ett värdigt sätt kunna bringa konungen sin hyllning.  Den långa bron var till hela sin längd klädd med granrisgirlander, hvarjämte vid sidan af densamma alla brukets pråmar och skutor lågo förankrade i en lång rad, samtliga prydda med vimplar och löfverk.  Den kungliga vagnen höll stilla en stund vid broändan, då bruksdisponenten baron Henry Reverony de S:t Cyr, gick fram till fotsteget och höll på oklanderlig franska ett längre välkomsttal.  Redan vid de första orden syntes Karl Johan med förvånad min lyssna därpå, öfverraskad af den rena prononciationen, något som var lätt förklarligt, då S:t Cyr var en fransk emigrant, som funnit en fristad i Sverige, där han gift sig med en svensk dam.

Vid Tösse kyrka var äfven festligt.  På föranstaltande af brukspatronen Maurits Sahlin var där uppförd en vacker pyramid, upplyst af lampor, och längre bort syntes ett flammande jättebål.  Vid korsvägen höll Sahlin välkomsttalet, i spetsen för en större deputation af präster och ståndspersoner från de tvänne norra häradena. Nu närmade sig den höge resenären snart målet för sin färd, den lilla, uppstaden vid Vänersviken.  En half mil utanför södra tullen, där dess ägor, i höjd med Ahlbomstorpet, taga vid, mottogs han af en skara unga män, sittande til häst och med brinnande facklor i händerna.  Det var stadens unga borgare, hvilka anhöllo om nåden att få eskortera Hans Maj:t vid intåget.  Sedan deras anhållan med en nådig nick bifallits satte sig tåget åter i rörelse - nu i hastigare tempo, till fasa för de bönder som uppbådats för kungsskjutsen.  Det dröjde därför icke många minuter innan den kungliga vagnen körde in genom tullporten.  Här fick nu stadens borgmästare, Martin Ödman, tillfälle att framföra sina underdåniga välkomstönskningar, i spetsen för prästerskapet och magistraten, hvarefter intåget ägde rum under befolkningens skallande jubelrop, ackompanjerade af kanonernas dån från Galgåsen.

Det kungliga logementet var nu inredt i de Norströmska arfvingarnas hus vid Kungsbron.  Högtiden till ära hade i hörnet på detsamma blifvit uppsatt en nyanskaffad Argandsk lampa "med rörformig veke och brännare", hvilken väckte ett kolossalt uppseende för sitt starka sken.  I öfrigt voro, såsom sed var vid andra dylika tillfällen, alla hus eklärerade, likaså den nya kyrkan uppe på norra åsen, hvarjämte ett otal marschaller från älfvens båda stränder speglade sitt röda sken i det förbirinnande vattnet.

När konungen hunnit ajustera sig efter resan, infunno sig utanför på planen gossarne i stadens "storskola" och afsjöngo folksången:  "Bevare Gud vår kung", hvarför konungen lät tacka dem, och hvarefter ett vackert fyrverkeri afbrändes.  Efter dess slut inställde sig i hans logement ståthållaren i Norge, grefve Vedel-Jarlsberg, och högste befälhafvaren öfver norska armen under konungens frånvaro, baron Vedel-Jarlsberg, hvilka rest i vagn den långa vägen från Kristiania för att som bruket var göra konungen sin uppvaktning "vid hans förbiresa", och som genast fingo företräde.

Dagen efter, den 11 oktober, gaf konungen audiens i sitt logement för prästerskapet och magistraten samt några ståndspersoneer med deras damer, från staden och kringliggande landsbygd, hvarvid samtliga befalldes till frukosttaffeln, hvilken serverades ur det kungliga köket.  Karl Johan förde till bordet änkefru Brita Johanna Oldensköld, född Åberg.  Det anmärktes efteråt att hon var född samma år som hennes far, borgmästaren Gustaf Åberg, var Gustaf III:s värd vid det näst föregående kungabesöket i Åmål

Vid ett-tiden samma dag afreste Karl Johan till Karlstad.  Då han satte sig i vagnen tackade han de kringstående värdarne och magistraten med några vänliga ord på franska.  Som ingen af åhörarna förstodo hvad han sagt, öfversattes orden af patron Schweder på Nygård.

    "Ni förstår väl att han sa':
    'Adieu, mitt vackra borgerskap, sa' han!'"
     Denna lyckade öfversättning" blef sedan förändrad till:
    "Adieu, mitt vackra borgerskap, sa' Karl Johan, sa' Schweder!"

Nästa gång stadsens kanoner dundrade från Galgåsen var den 28 oktober 1844, i anledning af Oskar I:s kröning denna dag.  Mycken allmoge hade strömmat in till staden från de närgränsande socknarna för att åse festligheterna. Mot aftonen var det ett sådant stim och rörelse att man trodde, skref en äldre kvinnlig anförvant till mig till en sin väninna, "att komedien (teatertruppen) var här igen!"  Men vare sig nu att kanoniärerna laddat med dubbelt mått vid detta tillfälle eller krutet blifvit starkare, faktum var att ett betydligt antal fönsterrutor förstördes under saluten.  Som detta blef en ganska dyrbar historia, förbjöds och afsades af magistraten för framtiden all vidare salutering inom stadens område.

Inlagt 1996-01-10,