Polaren Per ...
Ibland funderar man på hur ens hädanfärd kommer att te sig? Hade följande korr. med min tremänning Stefan i Vålberg.
Arne: - Kan toket vara ingrott i Värmlandsröttera?
Stefan: - Med största sannolikhet.
När anden har flytt och man har lämnat orten.
Då kanske man hälsar på Pelle vid porten
och knackar på dörren i himmelens höjd.
Man flinar och visslar och känner sig nöjd.
Så hör man ett rassel från nycklarnas knippa
och porten den öppnas, men lite på glänt.
Och Pelle, den gamle, församlingens klippa
han undrar och frågar: - Vad är det som hänt?
Du har nog gått fel, gamle stöt och suputen.
Ta av där till vänster så hittar du dit,
där de som är stora i gapet och truten
ska vara. Där rumlar man om och där dricker man sprit.
Så jag vände om, köpte pilsner té dricka
och knackade på hos en känd potentat.
Där släpptes jag in trots en enveten hicka,
där bjöds jag på vin och en uppsjö med mat.
Så kände jag elden som värmde i baken.
Då blev jag förbannad och ilsken och tvär.
Så jag slängdes ut, förbittrad och naken,
och jag gick tillbaka till polaren Per.
Jag tillstod att mycket av det som jag gjort och som hände
nog var ganska illa och inget att ha.
Det mesta var kanske ett satans elände
men något av allt kanske rentav var bra.
Och Per föll till föga och öppnade porten.
En botfärdig syndare, trots allt ej så nöjd
som vältrat sig ofta i skiten och lorten
kan finna en plats uti himmelens höjd.
