Det var en gång ...
Det var en gång en liten parvel, fem år gammal som hade en förmåga att hitta på både det ena och det andra.
Där vi bodde, närmare bestämt på Ljungsberg, en stadsdel i den lilla staden Åmål så fanns det en liten bäck.
Någon hade talat om för mig att det fanns en snubbe som hette Jesus och som kunde gå på vatten.
Sagt och gjort, detta måste prövas. Enligt vittnen så försvann jag ungefär i mitten av det blöta men återvände till ytan på andra sidan.
Vid ett annat tillfälle så råkade jag få tag på en huggorm som såg ut som en lakritsstång och förde den till munnen.
Av någon outgrundlig anledning högg den inte och när jag såg att tingesten rörde på sig så fattade även en liten parvel att det inte var godis.
Men det mest spektakulära var nog när min yngre syster, en kamrat och jag tog oss in i ett grannhus där ingen var hemma.
Av någon anledning så gick vi alla ut på balkongen varvid dörren gick i baklås så att vi inte kunde ta oss därifrån.
Men jag ansåg att det fixar sig.
Hade hört talas om hur Tarzan svingade sig i djungelns lianer.
Efter noggrann besiktning såg jag möjligheten.
Husväggen var beklädd med slingerväxter så de kunde ju användas.
Dök med huvudet före och slog skallen i en stentrappa men vaknade till liv på Åmåls sjukhus fem dagar senare.
Så om någon undrar varför man är som man är så finns kanske en förklaring!
